Vissa dagar blir jag galet frustrerad på hur allt hänger ihop - alla små saker och alla stora. Det är så komplext så man går ballistic. Till slut blir det för stort och då förstår jag [glimtvis] varför så många koola, starka, klipska, vackra kvinnor säger, och dessutom med stolthet i rösten vill understryka, att de inte är feminister. Att de tycker feminism är löjligt. Onödigt. Och jag förstår! Jag förstår varför de säger "Vi har ju kommit så långt", eller "Jag är hu-man-ist!".

Jag förstår, men det hindrar inte att jag blir galen och sliter mitt hår!
KILL KILL KILL!

OK, kids. Där illustrerades precis ett skolexempel: En feminists frustration slår ibland ut i ren bitterhet och ilska över de medsystrar som inte vet. Och då får feministen dåligt samvete och måste skämmas för att hon blir arg på en syrra. Kanske hon inte är någon riktig feminist? För konceptet handlar ju om att peppa syrrorna - inte vilja slå dem på käften med Judith Butlerböcker så blodet sprutar. Det är helt enkelt otroligt jobbigt att vara feminist. Och det går inte att sluta vara det när man väl börjat, så därför måste man bara gilla läget och förstå. Jag gör det. Förstår alltså.

Beläst donna.

Jo, jag vet faktiskt saker. Varför är det så svårt att lyssna på en genusvetarstuderande? Varför fnyser man åt genusteorier? Varför lyssnar folk när jag berättar saker i egenskap av konstvetenskapstuderande eller historiastuderande? Varför blir jag i de lägena oemotsagd medan typ tredje världskriget utbryter om jag uttalar mig faktiskt om något som har med genus/kön att göra? Är genusvetenskap en clownutbildning? [hoppas alla hundratusentals välutbildade clowner som läser och älskar min blogg har överseende med uttrycket] Varför finns genusvetenskap överhuvud taget om det nu är hittepå? Har jag tagit studielån i onödan? Jag känner mig förbisedd, ignorerad, ifrågasatt, och ja, jag känner mig verkligen tvungen att försvara mig.

Poängen är inte att jag vill ha creds för att jag är akademiskt skolad, att jag minsann är licensierad feminist eller har alla högskolepoängen to prove it. Det är inte det som är grejen. Grejen, det jag irriterar mig på, är att människor ofta anser att jag som feminist och blivande genusvetare inte riktigt vet saker - jag "tror" eller "tycker" saker. En sjuksköterskestudent däremot anses veta hur kroppen fungerar och vad som kan gå fel med den, och människor lyssnar gärna på henne, frågar, diskuterar, respekterar. Hon slipper höra: "Ja, du tycker si men jag tycker så! [end of discussion]". Hennes kunskap är inte så läskig, liksom.

Det finns inget hon säger som kan rubba någons världsbild.

Jag vet saker om samhället, om kvinnor och män, om strukturer, makt och gamla vanor. Jag vågar påstå att jag vet att samhället är orättvist på grund av allas vårt envisa uppdelande av människor i kategorierna Män respektive Kvinnor. Det känns som om jag har en massa kunskap som alltför få tar på allvar, helt enkelt. Ja, jag skulle vilja ha lite respekt för att jag läst genusvetenskap. Lite frågor. Lite förtroende. Lite bra vibrationer, som från Kikki Danielsson. Vi kan väl bara prata om det? Det är inget konstigt. Och inte farligt. Och ingen ska bli anklagad. Jag lovar.