Läser och läser och läser en massa bloggar. Förundras. Blir frustrerad över någon idiotåsikt som någon idiot har formulerat i sin idiotfula idiotblogg och börjar skriva arga och välformulerade kommentarer till dessa idioter. Sen kommer jag av mig. Tänker: Måste sluta blogga innan jag knappt börjat för det finns för många idioter där ute. Jag blir för arg. Och för sur. Försurad. Sen: Vafan, är jag nån jävla tvättstugegubbe eller? Som sätter upp arglappar i brist på givande fritidsaktiviteter, brist på empati, inget liv, inga barn, ingen kärlek, ingen hund ens. Vandrande pinne ens. Och vem är jag att. Och varför ens slösa tid och kraft. Klassikerna.

Sen äter jag förmodligen några salta pinnar och läser och läser och läser igen. Blir imponerad över fantastiska bloggare som skriver personliga, vilda, skrubbsårsöppna, vackra inlägg i sina guldiga bloggar. Som uppfinner. Vridervänder. Blottar. Och ovanpå, som pålägg, är de fantastiska bloggarna både stilsäkra och välformulerade. Och så blir jag avundsjuk. Får skrivkramp och mindervärdeskomplexar tills jag inser att det inte är någon idé. Eller. Det är ingen tävling. Bara skriv på. Skriv bara.

Men åh. Briljanta as. Jag älskar er.