22 maj:

Åkte "hem" till Småstaden™ och hälsade på släktens enda bäbis. Damn! Vackrare pojke får man leta efter. Min lillebror och hans äkta maka har verkligen lyckats, jag tar lätt på mig fasterrollen med stolthet to the max.
Ska bli världens bästa faster! Bäbisen har alla bra features: Tjocka kinder. Runda storögon. Små kläder. Luktar gott. Kräks gulligt.

Stolt mor: "Jodå, han kommer krossa tjejhjärtan när han blir stor!"
Stolt faster: "Ja, och kanske killhjärtan!"
Förnärmad mor: "Nämen!"

Det ingår inte i Svenssons™ plan att få homofilungar. Synd tycker jag, för alla vet ju hur glada och trevliga bögar är.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag fick träffa älskade mormor också. Hon hade "huvet opp och fötterna ned" som hon alltid säger. Och så luktade hon gott och skojade med oss. Det var fint, men det kändes sorgligt att hon inte sa någonting till mig. Pratade med mig. Såg mig, ni vet!? Jag ville bara få lite mormorkärlek the old fashion way, men det är svårt. Hon är trött. Gammal. Förstår inte. Hon kanske känner att jag är långt ifrån? 

Måste ringa oftare.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hur som helst: Fin dag. Vacker familj.
Men. Det var skönt att åka tåg hem genom natten.

19 maj:

"Vi tycker att du och din attityd passar vårt företag." Undrar exakt vilken attityd det var de gillade. Gissar på Cunnilingus/Fellatioattityden, men är inte riktigt säker. Haha, jag fick jobbet så nu får de skylla sig själva! Det som gläder mig mest är att jag kommer få jobba ihop med 20-åriga små stycken till modellaspiranter - ett, två, trevligt!

Fast jag har inte skrivit på något papper ännu, så de kan ångra sig när som helst och låta mig sitta här och tro att jag har två schyssta jobb. Hm, det är ju det där med att inte ropa hej förrän man hoppat över Östersjön.

Så: Jag har fått jobb! Ta i trä. Peppar peppar.

Idag är en skitdag. Jag är sur, uttråkad och har ångest. Såndär de Luxeångest. Coming to think of it så beror nog detta hemska tillstånd på PMS i kombination med avsaknaden av sysselsättning. Eller avsaknad och avsaknad, jag skulle kunna städa. Diska undan gröttallrikar och nudelskålar och kaffemuggar och vattenglas [som lovat]. Det finns även möjligheter att vika tvätt. Ta en promenad i grannskapet. Ringa någon. Eller åtminstone tvätta håret och äta något. Jag skulle kunna. Men låter bli.

Tror minsann jag bestämt mig för att må bajs! Förr i tiden när jag hade ångest 24/7 brukade min pappa säga: "Du vill ju må dåligt!". De uttalandena sved som skrubbsår. Lårkaka. Som Medelhavet utan cyklop. Men idag är det skitsamma. Idag stämmer det nog, jag fucking vill må dåligt och vill vara ifred och vill vara skitsur och äcklig i håret och sitta naken inlindad i ett lakan framför datorn med ett asfult diadem på huvudet tills svanken domnar.

Och på tal om det ska jag gå och dra något gammalt över mig. Närmare bestämt täcket.

Igår steg jag tidigt ur mina bolster, från boudoiren och ned i lejontassbadkaret fyllt av nypressad getmjölk. Sen vaknade jag. Åt min havregrynsgröt, tvättade håret, sminkade mig, vankade av och an rabblande långa monologer till Älskling som i ren sympati stigit upp samtidigt.

Anställningsintervjun skulle äga rum at 1100 hours, men chefen låg efter med intervjuerna så jag fick vänta 20 minuter extra. Under tiden fick jag av, den helt i onödan överlägsna, konferensvärdinnan ett papper att fylla i.
"Eeeeh?" tänkte jag när frågor om klädstorlek, skonummer, längd, kön och 'passport number' dök upp, men fyllde snällt i formuläret. Hann reflektera över att jag nuförtiden på allvar kan skriva att jag har storlek M i kläder. Sen öppnades dörren och en stilig 20-årig topmodel-kandidatslinka svävade förbi mig ut från konferensrummet.

Jahaja minsann, "det ska tydligen va lammkött!" [Sällskapsresan]

Intervjun gick bra, det var uppenbarligen en erfaren intervjuare och jag var käck och glad som aldrig förr. Förträffligt nöjd med min insats slapp jag ur fällan efter 45 minuters kinesisk-vattentortyr-förhör. Nu såhär i efterhand börjar jag tänka att jag kanske var lite för glad, lite för käck, lite för positivt inställd. Men jag skakar de idéerna av mig, måste försöka motarbeta automatiska negativa tankar om min person - precis som de flesta andra tjejer/kvinnor måste. Det där med dåligt självförtroende och gnagmage på grund av känslan att inte riktigt ha gjort tillräckligt rätt är en klassisk kvinnofälla. Känns bra att åtminstone ibland kunna upptäcka hjärnspöken och visa dem vem det är som bestämmer [Search... destroy... Booom!].

So far so good. Jag mötte upp med Görel och firade med en gratiskaffe på Sju-elva. En snabb promenad i glansiga-shorts-tempo med gitarr på ryggen och pumps på fötterna senare satt vi på Jensens Böfhus med varsitt gäckande köttberg framför oss. Tackar man ju för! Sen sprangs det på stan. Mötte upp med syster M, vi fönstershoppade och fikade lyxglass från Montis "som knulla i mun" Gallerian och pratade om kärlek och kläder och livet i övrigt tills broder Görel tröttnade och stack hem.

Vi damer avrundande omkring 1900 hours och införskaffade två avocados, en tomat och varsitt bröd samt en dvd-film som vi tog med hem till G där det vankades mackor och filmkväll: Barnen som inte fanns var vansinnigt bra. Vackra små sekvenser. Fint foto. Fantastiska små skådespelare. Se den! Frustrationen och apatin kändes ända hem till G, där jag och syrran M låg utslagna och söndershoppade i soffan under en filt och inte längre tänkte på våra världsliga små problem.

Idag: sovit länge-länge, bloggat, ätit gröt. Kollar mailboxen tjugotvå gånger i timmen för att se om jag fått jobbet. På fredag åker vi till Ösd. Newmrs, finns tid för en dejt i helgen? Yay, jag får en het dejt med fru B om söndagen!

Okej, det ni alla andäktigt väntat på: En ny blogg från en anonym tjej, en tjej som har kallats både det ena och det andra.

Eftersom jag vet att ni vill veta vad jag kallats slänger jag fram lite slumpvis utvalda gobitar: 'Lilla damen', 'Fetto' och 'Puma' är några smakprov på tillmälen jag fått kastat i ansiktet [eller anonymt postade tillsammans med använda underbyxor]. Och eftersom jag vet att ni vill veta kan jag avslöja att det inte var en och samma svårt schizofrena person som kallade mig dessa saker. Det var tre av varandra oberoende svårt schizofrena personer - de heter Inga.

Okej igen, nu kanske det är dags för en seriös presentation. I'll do my best: Jag är en ganska vanlig 31-årig tjej bosatt i Stockholm [163 for life]. Jag när drömmar om att bli pokermiljonär, men mest drömmer jag hemska saker som att min mormor dör, eller att folk kräks. Jag älskar kitsch, film, systerskap, ord, hundar, dyrglass och slampor. Mest älskar jag dock min älskling [därav namnet] och min övriga familj - en smaskig röra av vänner, biologisk familj och lite påhittade karaktärer. Jag är feminist super de luxe och socialist nästan ända ut i fingerspetsarna, till min fars stora förtret [en gång skrek han "jävla idealist!" jättehögt åt mig när han var arg], men har med åren insett att allt inte är svart eller vitt. Oftast är det grått. Eller rött - vilket för övrigt är min favoritfärg…

(more…)