Loggade ut från Hotmail [bigger viagra animal sex porn] för en sekund sedan och såg den här texten. Kunde inte sagt det bättre själv - jo kanske, om jag inte haft så förbannat bråttom till simhallen. Which reminds me: Söta L, idag kommer jag före dig - har bestämt mig för att sluta vara tidsoptimist. Läs gärna även de “intelligenta” och “genomtänkta” kommentarerna till inlägget.

“Smart”.

Och erkänn. Ni som känner mig ser framför er hur jag med fingrarna gör citationstecken i luften. Because I love it.

Vissa dagar blir jag galet frustrerad på hur allt hänger ihop - alla små saker och alla stora. Det är så komplext så man går ballistic. Till slut blir det för stort och då förstår jag [glimtvis] varför så många koola, starka, klipska, vackra kvinnor säger, och dessutom med stolthet i rösten vill understryka, att de inte är feminister. Att de tycker feminism är löjligt. Onödigt. Och jag förstår! Jag förstår varför de säger "Vi har ju kommit så långt", eller "Jag är hu-man-ist!".

Jag förstår, men det hindrar inte att jag blir galen och sliter mitt hår!
KILL KILL KILL!

OK, kids. Där illustrerades precis ett skolexempel: En feminists frustration slår ibland ut i ren bitterhet och ilska över de medsystrar som inte vet. Och då får feministen dåligt samvete och måste skämmas för att hon blir arg på en syrra. Kanske hon inte är någon riktig feminist? För konceptet handlar ju om att peppa syrrorna - inte vilja slå dem på käften med Judith Butlerböcker så blodet sprutar. Det är helt enkelt otroligt jobbigt att vara feminist. Och det går inte att sluta vara det när man väl börjat, så därför måste man bara gilla läget och förstå. Jag gör det. Förstår alltså.

Beläst donna.

Jo, jag vet faktiskt saker. Varför är det så svårt att lyssna på en genusvetarstuderande? Varför fnyser man åt genusteorier? Varför lyssnar folk när jag berättar saker i egenskap av konstvetenskapstuderande eller historiastuderande? Varför blir jag i de lägena oemotsagd medan typ tredje världskriget utbryter om jag uttalar mig faktiskt om något som har med genus/kön att göra? Är genusvetenskap en clownutbildning? [hoppas alla hundratusentals välutbildade clowner som läser och älskar min blogg har överseende med uttrycket] Varför finns genusvetenskap överhuvud taget om det nu är hittepå? Har jag tagit studielån i onödan? Jag känner mig förbisedd, ignorerad, ifrågasatt, och ja, jag känner mig verkligen tvungen att försvara mig.

Poängen är inte att jag vill ha creds för att jag är akademiskt skolad, att jag minsann är licensierad feminist eller har alla högskolepoängen to prove it. Det är inte det som är grejen. Grejen, det jag irriterar mig på, är att människor ofta anser att jag som feminist och blivande genusvetare inte riktigt vet saker - jag "tror" eller "tycker" saker. En sjuksköterskestudent däremot anses veta hur kroppen fungerar och vad som kan gå fel med den, och människor lyssnar gärna på henne, frågar, diskuterar, respekterar. Hon slipper höra: "Ja, du tycker si men jag tycker så! [end of discussion]". Hennes kunskap är inte så läskig, liksom.

Det finns inget hon säger som kan rubba någons världsbild.

Jag vet saker om samhället, om kvinnor och män, om strukturer, makt och gamla vanor. Jag vågar påstå att jag vet att samhället är orättvist på grund av allas vårt envisa uppdelande av människor i kategorierna Män respektive Kvinnor. Det känns som om jag har en massa kunskap som alltför få tar på allvar, helt enkelt. Ja, jag skulle vilja ha lite respekt för att jag läst genusvetenskap. Lite frågor. Lite förtroende. Lite bra vibrationer, som från Kikki Danielsson. Vi kan väl bara prata om det? Det är inget konstigt. Och inte farligt. Och ingen ska bli anklagad. Jag lovar.

Igår steg jag tidigt ur mina bolster, från boudoiren och ned i lejontassbadkaret fyllt av nypressad getmjölk. Sen vaknade jag. Åt min havregrynsgröt, tvättade håret, sminkade mig, vankade av och an rabblande långa monologer till Älskling som i ren sympati stigit upp samtidigt.

Anställningsintervjun skulle äga rum at 1100 hours, men chefen låg efter med intervjuerna så jag fick vänta 20 minuter extra. Under tiden fick jag av, den helt i onödan överlägsna, konferensvärdinnan ett papper att fylla i.
"Eeeeh?" tänkte jag när frågor om klädstorlek, skonummer, längd, kön och 'passport number' dök upp, men fyllde snällt i formuläret. Hann reflektera över att jag nuförtiden på allvar kan skriva att jag har storlek M i kläder. Sen öppnades dörren och en stilig 20-årig topmodel-kandidatslinka svävade förbi mig ut från konferensrummet.

Jahaja minsann, "det ska tydligen va lammkött!" [Sällskapsresan]

Intervjun gick bra, det var uppenbarligen en erfaren intervjuare och jag var käck och glad som aldrig förr. Förträffligt nöjd med min insats slapp jag ur fällan efter 45 minuters kinesisk-vattentortyr-förhör. Nu såhär i efterhand börjar jag tänka att jag kanske var lite för glad, lite för käck, lite för positivt inställd. Men jag skakar de idéerna av mig, måste försöka motarbeta automatiska negativa tankar om min person - precis som de flesta andra tjejer/kvinnor måste. Det där med dåligt självförtroende och gnagmage på grund av känslan att inte riktigt ha gjort tillräckligt rätt är en klassisk kvinnofälla. Känns bra att åtminstone ibland kunna upptäcka hjärnspöken och visa dem vem det är som bestämmer [Search... destroy... Booom!].

So far so good. Jag mötte upp med Görel och firade med en gratiskaffe på Sju-elva. En snabb promenad i glansiga-shorts-tempo med gitarr på ryggen och pumps på fötterna senare satt vi på Jensens Böfhus med varsitt gäckande köttberg framför oss. Tackar man ju för! Sen sprangs det på stan. Mötte upp med syster M, vi fönstershoppade och fikade lyxglass från Montis "som knulla i mun" Gallerian och pratade om kärlek och kläder och livet i övrigt tills broder Görel tröttnade och stack hem.

Vi damer avrundande omkring 1900 hours och införskaffade två avocados, en tomat och varsitt bröd samt en dvd-film som vi tog med hem till G där det vankades mackor och filmkväll: Barnen som inte fanns var vansinnigt bra. Vackra små sekvenser. Fint foto. Fantastiska små skådespelare. Se den! Frustrationen och apatin kändes ända hem till G, där jag och syrran M låg utslagna och söndershoppade i soffan under en filt och inte längre tänkte på våra världsliga små problem.

Idag: sovit länge-länge, bloggat, ätit gröt. Kollar mailboxen tjugotvå gånger i timmen för att se om jag fått jobbet. På fredag åker vi till Ösd. Newmrs, finns tid för en dejt i helgen? Yay, jag får en het dejt med fru B om söndagen!